Sidan den første Nobelprisen i litteratur vart utdelt i 1901, er det tre nordmenn som har vunne: Bjørnstjerne Bjørnson i 1903, Knut Hamsun i 1920 og Sigrid Undset i 1928. Arne Garborg vart nominert fem gonger utan å vinna. Gjennom innstillingane til Svenska Akademiens Nobelkommitté kan ein følgja diskusjonen frå år til år - og spennande er vurderingane av Garborg, frå han første gongen vart foreslått i 1902 til han nesten vann i 1920 - slått med ein sliten skotupp av ein mann med namn Hamsun.

Og då Garborg vart nominert for siste gong i 1921, ville ikkje Akademien gje prisen til Noreg to gonger på rad…

«man känner honom ej fullt, om man endast läst hans mycket bekannta, ganska motbjudande arbete ”Mannfolk”»

1902
«Arne Garborg er en författare som, nu femtioett år gammal, hunnit genomlöpa många utvecklingsstadier från pietism genom fritänkeri och bohême-tendenser till nyväckt religiöst allvar. Man känner honom ej fullt, om man endast läst hans mycket bekannta, ganska motbjudande arbete ”Mannfolk”. Han har i andra arbeten, så som ”Trætte Mænd”, gjort en frontförändring och jämväl andra af hans alster utvisa, att han i allo öfvergifvit den negativa och oetiska ståndpunkt han under en tid indtagit. Till Nobelprisets ernående har han föreslagits uterslutande med anledning af hans «I Helheim». Dette arbete, skrifvet på bygdemål, har ock sin märklighet såsom ett tankerikt och ädelt diktverk af ganska djup religiös innebörd. Byggd på Eddasånger och fornsägner, har det i sin skildring af andevärldens riken och de luttringar eller vedergällningar, andarne där hafva att genomgå, mycken etisk styrka och mycken upphöjdhet, men lider af en viss långtrådighet och ensformighet, som endast tillfälligtvis genombrytas af verkligt poesirika episoder. Den starka konkretion, som utmärker Dantes likartade skildringar, med hvilka ”I Helheim” oförsiktigt jämförts, saknas alltför mycket i Garborgs dikt, och det i många afseenden gripande arbetet når i poetiskt afseende knappast upp till det mått, som för ett pris af stor internationell betydenhet erfordras.”

«jag anser äfven hans litterära betydelse förnämligast vara förknippad med intresset för hans särskilda lokala nationalism eller lingvistiska partikularism»

1916
«Angående Arne Garborg og Gunnar Heiberg åberopar jag [Harald Hjärne] Herr Hallströms redogörelser, till hvilkas resultat jag för min del ansluter mig. Skulle någon af dessa författare anses värd uppmerksamhet ved Akademiens prisutdelning, så vore det onekligen Garborg. Men jag vill ej fördölja, att jag anser äfven hans litterära betydelse förnämligast vara förknippad med intresset för hans särskilda lokala nationalism eller lingvistiska partikularism, så som också en af förslagsställarne, prof. Seippel i Christiania, uttryckligen betonar. Det norska folkmålet har dock otvifvelaktigt tett sig så som ett spelbarare poetiskt instrument i Garborgs händer än t.ex. det ukrainska i Ivan Frankos.»

1917
”Herr Hallström har i fjor uttalat sig om Arne Garborg och i år om Olaf Bull. Af dessa utlåtanden, till hvilka jag [Harald Hjärne] hänvisar, framgår att den förre redan nu kan betraktas så som en möjlig kandidat till Nobelpriset, och att äfven den senare har ådalagt en betydande poetisk begåfning, men knappast ännu kan anses värd ett Nobelpris.”

«en alldeles särskildt nationell diktkonst»

1920
”Arne Garborg har i år blifvit från norsk sida och af många auktoriteter föreslagen med höga loford. Det är tydligt, att hans val till pristagare skulle i Norge hälsas med stort bifall, särskildt om det skedde på grund af hans egendomliga dikt ”Haugtussa” och dess fortsättning ”I Helheim”, som onekligen präglas af en alldeles särskildt nationell diktkonst. Herr Hallström, som såväl nu som i sitt utlådande af 1916 ägnat Garborgs författarskap en i mycket sympatisk uppskatning, är dock ej benägen att sätta honom så högt, att han vill tilerkänna honom ett Nobelpris. För min del tilltror jag [Harald Hjärne] mig ej att afvika från hans åsikt.”

«Garborgs olyckliga och självförstörande Enoch Haave är en högre typ än Hamsuns grofva nybyggare, så länge det är sant, att människan icke allenast lefver af bröd»

«både där och i Hamsuns öfriga alstring saknar jag den kultur, den genomtänkta världsåskådning och den humanitet, som jag måste fordra af en Nobelpristagare»

”1920 föreslogs Hamsun åter, och inom Nobelinstitutet afgaf Herr Hallström då ett nytt yttrande om Hamsun och Garborg gemensamt, hvilket mynnade ut i följande värdesättning:
”Jämför man de båda bonderomanerna Fred och Markens Grøde, är den senare utan tvifvel konstnärligt mer betydande i sin klara, friska och vida skildringskonst, liksom den er mänskligt mer intagande i sin harmoni med lifvets makter. Men Garborgs olyckliga och självförstörande Enoch Haave är en högre typ än Hamsuns grofva nybyggare, så länge det är sant, att människan icke allenast lefver af bröd, och tragiken i hans själs kamp griper äfven poetiskt djupare än den mödans triumf i det materiella, som Markens Grøde så kraftigt och vackert firar. Som jag redan i mitt förra utlåtande sagt, skulle man vilja ha visshet om, att Hamsun har för afsikt att bygga något vidare på sin lyckligt och sent upptäckta visdom, innan man skänker honom en utmärkelse, som upphöjer hela hans så ofta betänkliga alstring till ett prisvärdt lifsverk.”
För min del ansluter jag [Henrik Schück] mig i det hela till Herr Hallströms yttrande. Jag anser Markens Grøde som ett betydande konstverk, men både där och i Hamsuns öfriga alstring saknar jag den kultur, den genomtänkta världsåskådning och den humanitet, som jag måste fordra af en Nobelpristagare. Kommittéen – äfven Herrar Hjärne og Hallström – har emellertid alldeles ändrat mening och föreslår nu Markens Grøde till årets Nobelpris.”

1921
”Hvad Arne Garborg, föreslägen af professor Fritz Läffler, under det senast förflutna året utgifvit, efter hvad herr Hallström meddelar, synes ej heller mig [Harald Hjärne] ägnadt att förstärka hans utsikter till ett Nobelpris. Såsom jag redan i fjor uttalade, är jag på grund af hela hans författarskap icke benägen att obetingadt föreslå honom till priset, ehuru jag då icke hade någonting emot en delning emellan honom och Hamsun. Men för övrigt lär det väl ej komma i fråga att låta äfven detta års pris gå till Norge.”

Komiteen sine innstillingar var grunnlaget for akademiets (inntil 18 medlemmer) røysting. Ved einskilde tilfelle kom dei til andre resultat enn komiteens. Ettersom arbeidet med å plukka ut vinnaren skal vera konfidensielt, vart dokumenta me her har henta utdrag frå, først publiserte etter 50 år.

Trass i all konfidensialiteten har både ekspertar og legfolk for vane å utpeika favorittar forut for utdelinga, og i 1920 verkar det som om mange forventa Garborg. Etter «nederlaget» samla målrørsla inn ein trøystepremie til han: 104 000 kroner (to tredelar av Nobelprisen) og ein ponni. Ikkje verst det, for ein gammal bondestudent.

Me kan elles legga til at då Garborg vart nominert i 1902, var han saman med Ibsen og Bjørnson første nordmann som fekk ei slik ære (ingen nordmenn var nominerte i prisens første år, 1901).

Vinnarar omtalte år
1902: Theodor Mommsen, Tyskland
1916: Verner von Heidenstam, Sverige
1917: Karl Gjellerup og Henrik Pontoppidan, Danmark
1920: Knut Hamsun, Noreg
1921: Anatole France, Frankrike

 

Tekst: Ørjan Zazzera Johansen
Kjelde: Nobelpriset i litteratur, del I og II (Svenska Akademien, Stockholm 2001).